Önskemånglare och häxor

Idag börjar Bokmässan i Göteborg.
Som vanligt med en otrolig mängd böcker och en hel hoper författare.
Inklusive två av de mest intressanta inom YA och fantasy: Laini Taylor och Sally Green.
Taylor har skrivit serien om Önskemånglarens dotter, där änglar, kimäror och människor samsas. Eller inte samsas.
Greens serie heter Half bad och handlar om mörka och ljusa häxor och en ganska stor gråzon.
Båda har hittat egna litterära vägar och har flera framträdanden i samband med bokmässan. Missa inte.

Publiken i fokus

Nu släpper vi förstudierapporten

PUBLIKEN I FOKUS

Musiker: Ta reda på vad som händer före och efter din konsert!

Musikarrangör: Här får du veta vad publikutveckling innebär och vad andra arrangörer har för erfarenheter och knep!

Kulturbidragshandläggare: Vi presenterar en helhetsbild som visar hur olika bidragsmottagare – musiker & arrangörer – samverkar i musiklivet!

Kulturpolitiker: Kulturlivet har regionaliserats – här får du veta hur samverkansmodellen inverkar på publikutvecklingen!

2014 lyfte Riksförbundet för Folkmusik och Dans, Svensk Jazz och Kontaktnätet frågan hur vi ska kunna samarbeta kring publikutveckling och locka ny publik till våra arrangörers olika evenemang. I Norge och Danmark har frågan om publikutveckling varit på tapeten ett par år och vi ville ta del av deras kunskap och stämma av deras förståelse av publikutveckling med våra medlemmars praktiska arbete. Med hjälp av Musikverket fick vi möjlighet att engagera musikvetaren och kulturskribenten Bella Stenberg som projektledare och skicka ut henne till sex arrangörer i olika miljöer runtom i Sverige.

Intervjuerna och observationerna från konserterna har skapat titthål in i de fria arrangörernas verklighet. I rapporten förklaras vad publikutveckling innebär i teorin och hur fria arrangörer tänker och arbetar med publik. Eftersom temat är nytt i Sverige har våra tre musikriksförbund skrivit ett kapitel som lyfter fram förslag på hur vårt gemensamma arbete med publikutveckling ska kunna utvecklas och vad som kan stimulera eller störa utvecklingen.

Förstudierapporten kan du hitta här:

www.rfod.se

www.svenskjazz.se

www.kontaktnatet.se

16 april presenterar och diskuterar vi tillsammans med inbjudna gäster förstudien under ett frukostseminarie på Stallet, Stallgatan 7, Stockholm kl. 9.00-10.00 (kaféet öppnar 8.30). Vill du beställa frukost? Skriv till ina.flid@rfod.se

Vill du veta mer? 

Ring eller skriv till Sofia Joons: sofia.joons@rfod.se, 076-4108764

Election Day

Satir och försvar när Estland åter går till val

När det nystartade partiet Ühtne Eesti höll konvent inför valet 2011 i Estland deltog över 7 000 personer. Kampanjen var påkostad och apparaten runt omkring stor: tv-reklam, glansiga valaffischer, en egen hymn.

Men populistiska ”Enhetliga Estland” var inget riktigt parti, utan ett teaterperformance. Ett lyckat sådant, eftersom många, från mannen på gatan till professionella politiker, till sist inte var säkra på om det var äkta eller inte. Experimentteatergruppen NO99 sade sig vilja visa vad som var fel med estnisk politik. Men den stora uppslutningen gör det svårare att avgöra om de nådde målet: var de för trovärdiga, lyssnar inte folket ordentligt eller var de desperata?

Filmer från hela performancet och den vidhängande valskolan, där politiska mekanismer förklaras, finns på Youtube. I Tallinn pratas det fortfarande om ”partiet”.

Så det är kanske inte särskilt konstigt att en estnisk vän saknar humor i svensk politik.

Det är heller inte konstigt att folk skrattade åt före detta utrikesminister Kristiina Ojuland när hon förra året återkom från EU-parlamentet för att starta ett nytt parti – och valde samma partinamn som teaterns, Ühtne Eesti. Det är i och för sig inte första gången mut- och korruptionsanklagade Ojuland visar brist på fingertoppskänsla. Partiet heter numera Rahva Ühtsuse, Folhets Enhet (eller enhetlighet).

Med sådana parlamentariker är det svårt att göra satir, men det hindrar inte NO99. Vid ett senare tillfälle läste de anteckningar från ett fullmäktigemöte: även en rak imitation kan vara provokation och debatterande. I januari konkurrerade valaffischerna om utrymmet i Tallinn med reklam för musikalen Savisaar, döpt efter stadens kontroversielle borgmästare och Centerpartiets ledare. Den handlar om maktmissbruk och skildrar en åldrande kung som gör allt för att behålla sin makt. Sista föreställningen ges i kväll. Recensionerna var blandade, men teatern har fått kritik för namnvalet – det finns ju gott om andra politiker som skulle kunnat namnge föreställningen – så tätt inpå valet.

Dagens val är det sjunde sedan självständigheten 1991. För första gången är försvaret en valfråga – men ändå inte, för alla är överens om ökade anslag. Allt kommer att fortsätta som vanligt (Reformpartiet har suttit i olika regeringskoalitioner sedan 1999), suckade de flesta jag träffade i Tallinn. Men nu tycks de fyra riksdagspartierna kunna få sällskap av två nya, båda EU-skeptiker, nationalkonservativa Estlands Fria Parti och nationalistiska Estlands Konservativa Folkparti. Vissa kalla vindar blåser över hela Europa.

I ett land där psykologisk krigföring blir vardag verkar dock NO99:s musikal inte ha påverkat. Centern ligger som vanligt näst högst eller högst i valundersökningarna – och alla andra partier har förkunnat att de inte heller nu tänker samarbeta med Edgar Savisaar.

Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 150301.

Treehouse of Horror XXIV

Bästa Simpsonsintrot!
Guillermo del Toro i högform.

Through The Never

När filmen är slut vet jag fortfarande inte vad Metallica vill. Eller varför. Konsertdelen – den dominerande – är en Metallicakronologi inte bara i hårdrockshits utan även i bilder, med gamla specialeffekter som statyn av Fru Justitia som faller sönder och scenarbetare som, just det, faller. Med gruppen på en scen i arenans mitt används 3D-formatet inte för spektakulära effekter, utan för närhet. Och så här nära är svårt att komma på en riktig konsert.

Men musiken bryts av ett slags handling. Det börjar kul, visar prov på självhumor. En ung roadie (Dane DeHaan) ser James Hetfield köra en specialgjord bil, Kirk Hammett koncentrerat spela gitarr och Rob Trujillo krabbgå med basen samt blir blängd på av en tuggande Lars Ulrich. Han får i uppdrag att hämta något som är viktigt för bandet. Där startar förvirringen med apokalyptiska scener; hetsande kravallpoliser, en maskerad mobb, en av apokalypsens ryttare. Inte ens symboliskt sett – hårdrockarens klassiska utanförskap och underläge – lyfter det musiken. Mest förbryllar det .

Som konsertfilm är Through the never däremot enastående, och inte bara för att Metallica är en högklassig liveakt. Efter One höjer jag till och med händerna för att applådera innan jag minns att jag sitter i en biostol.

Bella Stenberg

Konsertfilm

Metallica: Through the never

Regi: Nimród Antal

USA, 2013 (94 min)

Betyg: ***

Premiär 7 oktober 2013

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 131004.

Go West

 Viveca Lärns böcker beskrivs ofta somcharmiga och roliga, med hög trivselfaktor. Underhållning ska inte förkastas. Lärn är dessutom humoristiskt vass i många av sina små vardagsiakttagelser, särskilt insticken och nypen mot samtiden. Men i Väster om Vinga saknas charmen och i viss mån verklighetsförankringen – hon skriver fram karikatyrer snarare än människor. Jag har inget emot osympatiska huvudpersoner och måste inte gilla en romanfigur för att uppskatta boken, men när det handlar om underhållningslitteratur som denna uppstår problem när inte ens författaren verkar gilla sina uppdiktade personer. Särskilt kvinnorna har få sympatiska drag, om ens några.

Ändå finns förutsättningarna, ett lagom udda persongalleri som fösts samman av att de bor i samma hus, öster om Heden. I seriens först bok åkte alla på safari till Kenya efter att ha blivit postkodsmiljonärer. Tobakshandlarbröderna; den extremt stele Åke och den barnslige Holger som fortfarande delar sitt pojkrum trots att de närmar sig pensionsåldern. Lärarparet; den hurtfriske Axel och den alkoholiserade och elaka Margareta. Rikemannen Roger och hans gravida fru, flickkvinnan Samantha. På ett hörn den korrekta damen Karin, som blir allt mer excentrisk (eller senil?) och mest umgås med sin dramaten-vagn Carl-Elmer, samt hennes kulturstreber till son. 

Vad händer då? Inte mer än vad som behövs. Holger flyttar hemifrån och träffar en kvinna. Roger brottas med sitt hemlighetsfulla förflutna. Samantha får bacillskräck och vägrar jobba. Margareta slutar dricka, börjar på akvarellkurs och blir kär i läraren Marcel (Marcel verkar för övrigt också vara kär i Marcel). Axel verkar ha kommit mer till ro med sin bisexualitet. Och så blir det utflykter till Skagen och Vinga.   

Känslan av att Lärn tröttnat förstärks av det emellanåt slarviga språket. Holger rodnar av stolthet flera gånger och även när det inte är meningen orerar många istället för att prata. Göteborg har hon däremot inte tröttnat på och stans miljöer tar rejält med plats. Så mycket att jag får lust att ta en promenad i Trädgårdsföreningen eller på Vasagatan istället för att läsa vidare om Valborgsfirande eller inflyttningsfest.

ROMAN
Viveca Lärn
Väster om Vinga
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130620.

The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

Ny skiva med Neko Case kommer den tredje september!

En trailer och ett smakprov från The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.